Sök evenemang

Ti On To Fre
12131415161718
19202122232425
262728293012
3456789

Kommande evenemang

Barnevenemang

Martti Aiha

Evenemanget har redan ägt rum.
Självporträtt.

Vernissage onsdag 15.8 kl. 18–20.

Martti Aiha (född 1952 i Pudasjärvi, bor i Fiskars) är en i vida kretsar uppskattad konstnär, inte minst för offentliga skulpturer i Helsingfors såsom den slående och monumentala Rumba (1992) på Sundholmen och den mer miljöanpassade Länsilinkki (2011), en konstnärlig gestaltning av en bro för trafikleden ”Västra länken”. Aihas egensinniga blandning av fjäderlätt automatism, gediget hantverkskunnande och storskalig konstruktion blev ett av kännetecknen för åttiotalets finska konst och gjorde honom också uppmärksammad i övriga nordiska länder. 2013 belönades han t.ex. med Prins Eugen-medaljen i Sverige.

Komprimerade reklamtexter av detta slag brukar anses nödvändiga och korrekta, men de missar ändå viktiga poänger om en konstnär som Aiha, vars egen ton eller röst eller logik i konsten har varit under konstant utveckling sedan mitten av sjuttiotalet. Det ständiga skapande som bestämmer hans konstnärliga personlighet hämtar sin näring ur radikalt tvivel och otröttligt sökande efter det nya. I själva verket är Aiha en mycket ”yngre” och mer oförutsägbar konstnär än vad hans biografi berättar.

De som såg hans senaste retrospektiv, på Sara Hilldéns Konstmuseum i Tammerfors för tio år sedan, håller nog med. De kommer att känna igen några – men långtifrån alla – av de återkommande tankefigurerna och bildlösningarna i det generösa urval bland hans teckningar från de senaste 40 åren som bildar ett slags ”förord” till denna utställning. Teckningarna introducerar Aihas nya skulpturer och målningar och låter oss förstå varför han hela tiden gör arbeten som inte ser ut som dem vi just vant oss vid. Denna ”utställning i utställningen” blir också en utmärkt förevändning för lanseringen av den nya boken Martti Aiha: Piirustuksia (”Martti Aiha: Teckningar”), utgiven av Parus Vetus.

Anders Kreuger reflekterar i sin inledande essä över det finska ordet omakuva. Det översätts vanligen som ”självporträtt” men tycks samtidigt genljuda av den ordagranna betydelsen ”självbild”. Och visst är varje betydande konstnärs livsverk både självporträtt och självbild. Tillsammans visar arbetena honom som han själv vill bli uppfattad (vilket givetvis berättar en hel del om vem han egentligen är), men de visar också på det ständiga skapandet – också av det egna självet som bild, eller kanske snarare som något under, bakom eller bortom bildytan.

Dessutom säger Aiha, genom att använda omakuva som utställningstitel, något om hur Kohta är tänkt att fungera. De fem konstnärer som grundade denna nya konsthall är alla intresserade av att utveckla utställningen som medium, i dialog med kuratorer och publiken. Därför kommer de att visa sina arbeten i Kohta i olika experimentella sammanhang: ibland ensamma, ibland tillsammans med andra konstnärer. Vid sidan av sin andra verksamhet framstår Kohta därför alltmer som en ny självbild för dem och deras likar. Presentationerna av Kohtas ”egna” konstnärer kommer ofta att inleda höstsäsongen och sammanfalla med öppningen av Helsingfors Festspel i mitten av augusti.

Huvudpersonerna i denna utställning är Aihas nya arbeten (alla från 2018, om inget annat anges), och de är minst lika hybrida som Kohtas institutionella identitet: på samma gång programlagd konsthall, konstnärsdrivet galleri och mötesplats för Helsingfors’ konstliv. Vid ingången fastnar besökarens blick vid Catching the Grey, en tapet baserad på en ovanligt detaljerad blyertsteckning som Aiha gjorde för några år sedan. Tapeten täcker de yttre väggarna runt Kohtas mindre utställningsrum och skickar en första signal om utställningens många lager och om dess förutsättningslösa experimenterande. Den tredelade skulpturala meditationen Redoubled Inclination, med dess vridna spiral i äppelträ och dess lutande postament i handtråcklad filt, känns litet överdimensionerad mot de lätt terrakottaröda innerväggarna i det rum som nu förefaller närmast sönderkramat från utsidan av den gråmönstrade tapeten.

Utställningens nästa lager är den redan omnämnda retrospektiva hängningen av Aihas teckningar. Innanför det extra hörn som har rests inuti det större utställningsrummet för att tillhandahålla väggutrymme för teckningarna väntar ytterligare ett lager: några ganska självsäkra skulpturer i glaserad keramik och andra material. Dessa är allt annat än timida; om de kunde skulle de knuffa varandra ut ur synfältet för att försäkra sig om vår odelade uppmärksamhet. Stage Resonance är en närmast absurt glänsande och hyperaktivt porträtthuvud, som påminner en hel del om Aihas självporträtt i blå krita på omslaget till teckningsboken. Både The Origin, en liten kärl-liknande form, och The Origin of Illusion, ett större arbete som visas på golvet och bäst kan beskrivas som ”trädliknande”, använder den högblanka kromglasyren på ett mer inåtvänt sätt – i det senare fallet ganska bokstavligt, eftersom glasyren syns på insidan av den ihåliga stammen som alltså kommer att spegla sig själv i all framtid. Form for Red Colour (2017), slutligen, är ett sammanhållet block av organiska former som alla tycks färdiga att bryta sig loss och röra sig fritt och enskilt i rummet men har förblivit underligt sammanpressade (av den tillgängliga brännugnens inre volym, visar det sig).

Sculpture Dance, Aihas första försök inom genren performance-baserad film, innebär en viss frigörelse från hans vanliga tillverkningsprocesser som sist och slutligen styrs av naturlagarna. Det nya mediet tycks låta honom utmana själva tyngdlagen: vi får se honom dinglande från taket i sitt eget vardagsrum. Filmen blir en dans till det oförutsägbara skapandets ära. Detta är det allra senaste lagret i Martti Aihas omakuva.

Tidpunkter
Typ av evenemang
Plats
Kohta
Verkstadsgatan 2 B, bgd 7, 3.
00580 Helsingfors